I ögat svarar hornhinnan och linsen för att människan skall kunna se skarpt med friskt öga på olika avstånd. För att synen skulle vara skarp på långt håll bör dessa två strukturer fokusera de ljustrålar som kommer från ett objekt långt borta noggrant på skarpsynsområdet i ögats näthinna. För denna ögats brytningskraft ansvarar hornhinnan för två tredjedelar och ögats lins för en tredjedel. Ifall ögats brytningskraft är sådan att en bild inte bildas skarpt till ögonbotten så talar man om brytningsfel.
Brytningsfel är översynthet (hyperopi, ”plusglas”), närsynthet (myopi, ”minusglas”) och astigmati (oregelbundet brytningsfel). Vid översynthet är ögats inre brytningskraft för svag, och en bild bildas inte skarpt på nära avstånd när brytningsfelet är tillräckligt stort. När översyntheten är tillräcklig kan även långseendet försvagas i och med åldern. I ett närsynt öga är ögats brytningskraft för stor och människan ser dåligt på långt håll. I ett öga med astigmati är brytningskraften olika i olika riktningar, varvid t.ex. lodräta och vågräta ljusstrålar bryts på olika sätt sinsemellan. När astgmatin är tillräcklig är bilden oskarp på alla avstånd.
Förändring av ögats brytningskraft svarar för att människan ser på olika avstånd. Hornhinnans brytningskraft är oföränderlig, men ögats lins kan ändra sin form och på så sätt sin brytningskraft. När man ser långt bort då ögat är i vilotillstånd är muskeln som omringar linsen avslappnad och drar linsen så platt som möjligt. När man tittar på nära håll sammandras muskeln och linsen kan ändra sig och blir rundare och starkare till sin brytningskraft. På så sätt ansvarar ögats lins för att ett normalsynt öga ser på olika avstånd. Ögonlinsens formförändringsförmåga försvagas med åldern, varvid ett normalsynt ögas förmåga att se på nära håll så småningom förloras. Då talar man om ålderssynt öga och man behöver läsglasögon för att se på nära håll.
När man ser på ett objekt med två ögon använder hjärnan mera den information som det ena ögat producerar. Man talar om det dominanta ögat, som naturligt används t.ex. när man siktar noggrant. Det andra ögat kallas det icke-dominanta ögat.
När man ser på ett objekt med två ögon samtidigt, ser man på objektet även från lite olika riktningar, vilket bl.a. hjälper till vid bedömning av avstånd. Man talar även om samsyn, vilket baserar sig delvis även på andra faktorer än bildning av en skarp bild i båda ögonen. Många faktorer inverkar på det dominanta ögats bildning, och människans hänthet har ingenting att göra med vilket öga som blir det dominanta.
Seendet kan omformas genom att man ändrar på de brytande strukturernas (hornhinnans eller linsens) brytningskraft. Med en laseroperation ändrar man på hornhinnans brytningskraft och med en linsoperation ändrar man på linsens brytningskraft. När man laseropererar personer med ålderssyn utnyttjar man dessutom ovannämnda ögonens sinsemellan olika roll i deltagandet i seendet.